Mange Pange Skjuter Skarpt
Hej!
Nu sitter jag på ett it-café i Karlskrona, det känns skönt att sitta vid en dator igen...
Jag vet inte riktigt hur jag ska rapportera om allt som har hänt, jag kan väll börja med det största och sedan försöka gå in mer på detalj.
Sist jag skrev så hade jag precis klarat av de två första veckorna av utbildningen. Det känndes som om det var en evighet kvar, nu så har jag snart klarat av fyra av sju veckor och det känns nästan lite sorgligt att det kommer ta slut snart. Efter den är klar så blir det befattningsutbildning och då ska lära mig att sitta och slappa i några månader, iochförsig så kan det också vara rätt okej.
Det största som har hänt är väll att jag har skutit skarpt, jag har tillochmed fått lära mig att skrika att jag gör det "Halt, Jag skuter skarpt". Min jägarexamensutbildning gör så att det känns fel, där lärde vi oss att man aldrig får sikta på en människa, här känns det som om man inte gör annat. Hela den här veckan har vi lärt oss hur man spöar ner både beväpnade och obeväpnade personer med ak5:an.
Vi tränar enligt en diciplin som heter "Krav maga" och den är helt brutal, den är Israelisk och utformad för att döda personer i stridsutrustning i närkamp. Vi siktar där det gör mest ont till exempel ansikte, skrev, ryggrad och knän. Det är nästan så att man tycker synd om låtsaspersonerna man siktar på.
Igår så blev jag väckt. Det sjukvårdsutbildning och vi satt i ett mörkt och varmt rum medans löjtnanten hade kört på power point presentationer i närmare tre timmar och dessutom så hade vi haft Krav maga pass på morgonen. Så man kan säga att jag minst sagt var trött. Jag satt och kämpade för att inte stänga ögonen men det gick bara inte, jag var tvungen att luta mig luta mig på handen för att se presentationen och då var det kört efter några minuter.
Jag tyckte att det var obekvämt så jag satte upp fötterna på stolen brevid för att hamna i en skönare ställning och så att jag kunde se. När jag hade suttit där i några minuter så smög sig löjtnanten runt medan jag tittade på presentationen. Just när jag var på väg in i slummerns ljuva värld igen så sparkade löjtnanten till stolen som jag hade mina fötter på med all sin kraft och sen så tjöt han att stolar är till för att sitta på. Det kan nog ha varit ett av de värsta uppvaknandena jag har varit med om, och tro mig jag sommnade inte på hans lektion idag. Fast jag somnade i mitt logement när jag hade 20 minuter rast och kom för sent tillbaka, det är inte nått millitärerna uppskattar.
Nu så är min gratistimme som värnpliktig snart slut här och jag är inte säker på vad jag ska skriva så jag försöker väll att uppdatera nått i helgen. Hej då.
Nu sitter jag på ett it-café i Karlskrona, det känns skönt att sitta vid en dator igen...
Jag vet inte riktigt hur jag ska rapportera om allt som har hänt, jag kan väll börja med det största och sedan försöka gå in mer på detalj.
Sist jag skrev så hade jag precis klarat av de två första veckorna av utbildningen. Det känndes som om det var en evighet kvar, nu så har jag snart klarat av fyra av sju veckor och det känns nästan lite sorgligt att det kommer ta slut snart. Efter den är klar så blir det befattningsutbildning och då ska lära mig att sitta och slappa i några månader, iochförsig så kan det också vara rätt okej.
Det största som har hänt är väll att jag har skutit skarpt, jag har tillochmed fått lära mig att skrika att jag gör det "Halt, Jag skuter skarpt". Min jägarexamensutbildning gör så att det känns fel, där lärde vi oss att man aldrig får sikta på en människa, här känns det som om man inte gör annat. Hela den här veckan har vi lärt oss hur man spöar ner både beväpnade och obeväpnade personer med ak5:an.
Vi tränar enligt en diciplin som heter "Krav maga" och den är helt brutal, den är Israelisk och utformad för att döda personer i stridsutrustning i närkamp. Vi siktar där det gör mest ont till exempel ansikte, skrev, ryggrad och knän. Det är nästan så att man tycker synd om låtsaspersonerna man siktar på.
Igår så blev jag väckt. Det sjukvårdsutbildning och vi satt i ett mörkt och varmt rum medans löjtnanten hade kört på power point presentationer i närmare tre timmar och dessutom så hade vi haft Krav maga pass på morgonen. Så man kan säga att jag minst sagt var trött. Jag satt och kämpade för att inte stänga ögonen men det gick bara inte, jag var tvungen att luta mig luta mig på handen för att se presentationen och då var det kört efter några minuter.
Jag tyckte att det var obekvämt så jag satte upp fötterna på stolen brevid för att hamna i en skönare ställning och så att jag kunde se. När jag hade suttit där i några minuter så smög sig löjtnanten runt medan jag tittade på presentationen. Just när jag var på väg in i slummerns ljuva värld igen så sparkade löjtnanten till stolen som jag hade mina fötter på med all sin kraft och sen så tjöt han att stolar är till för att sitta på. Det kan nog ha varit ett av de värsta uppvaknandena jag har varit med om, och tro mig jag sommnade inte på hans lektion idag. Fast jag somnade i mitt logement när jag hade 20 minuter rast och kom för sent tillbaka, det är inte nått millitärerna uppskattar.
Nu så är min gratistimme som värnpliktig snart slut här och jag är inte säker på vad jag ska skriva så jag försöker väll att uppdatera nått i helgen. Hej då.
Vad kan man säga?
Det har nu gått snart två veckor sen jag bloggade sist, för er som har missat det så är det för att jag har ryckt in. jag funderade på att sumera min upplevelse hittils med ett ord. Jag funderade på ordet jobbigt, roligt, spännande, förvirrande, intressant. Alla de orden var sånt jag har upplevt där så var det inget som helt inkapslade upplevelsen. Det var inte förens när jag hade kommit hem och stod och letade kläder i tvättstugan som ordet uppenbarade sig, Svett, från första dagen jag kom dit och det var 30 grader i skuggan till allt macherande och tränande. Både natt och dag, jag har nog svettats mer där än vad jag har gjort i resten av mitt liv sammanlagt, det kanske inte säger så mycket med tanke på att jag är en lat jävel, men ändå. Men jag kan börja ifrån där jag sist lämnade er.
De säger att en bild säger mer än 1000 ord, nu har jag tyvärr ingen bild så jag får börja jobba på de där orden.
Vi kan börja med inryckningsdagen.
Jag vaknade runt sju på morgonen av att konduktören kom in i min vagn och sa till mig att vi skulle vara framme i alvesta efter 30 minuter, jag skulle byta tåg där. Jag drog på mig kläderna och funderade på att ställa mobillarm så att jag inte skulle somna och försova mig. Innan jag hann sträcka mig efter mobilen så var jag redan djupt inne i drömmarnas värld. Jag vaknade till och kisade ut fenom fönstret och märkte till min stora förvåning att tåget stod still, efter några sekunder av förundran så drog jag på mig mina sandaler, ryckte tag i väskan och sprang ut. Tåget gick inte mer än tio sekunder efter att jag hade hunnit ut. Av nån anledning så känns det som om det har hänt mig förut, jag kan bara inte komma på när. Så med flytet i behåll så gick jag in i tågstationen för att läsa min tidning och vänta på nästa tåg.
Efter kanske 15 minuter av läsning om spelidés stölder så utropar de att tåget snart kommer inrullandes. Jag gick ut på perrongen och stälde mig i skuggan, för det gjorde för ont att stå i solen med min solbränna. När tåget kom så blev jag mäckta förvirrad. De sa nått om att tåget som går till karlskrona var inställt, så jag stod där och tittade på folket som gick in i tåget. Om de såg unga eller förrvirrade ut, men till min besvikelse så gjorde de inte det. Jag drog till med en chansning och hoppade in i tåget.
Efter att tåget hade gått och jag hade stått och tittat på en tågtabell, en sån som de har för spårvagnar, i 5 - 10 minuter så trodde jag mig ha gjort rätt. Problemet låg i att tåget inte gick förbi karlskorna, men det sa att vi skulle hoppa av tåget i emmaboda och så skulle ett annat tåg hämta oss där.
Efter nån timme så hoppade jag väll av där då och så ställde jag mig i skuggan och väntade på nästa tåg. Efter några minuter så sa en osympatisk kvinnoröst "Tåget till Karlskrona har blivit inställt, vi vet förnärvarande inte vad vi ska ersätta det med". Det var allt hon sa, så jag stod där mitt i ingenstans utan nått tåg på väg och inte nån jag känner på 100 mil. Jag började bli ganska förrvirrad, som tur var så var det nån halvmullig bussfarbror som ropeade nått och alla på perrongen började gå mot honom. När jag kom närabussen så stod det ersättnings buss, det lungnade mig en aning. Vi kom fram till Karlskrona någon timme senare. Jag gick ut ur bussen och gick fram till ännu en informationskarta som jag knappt kunde läsa. Efter noga begrundning av kartan så fattade jag fortfarande ingen ting, så jag tog fram kartan i ur min inryckningsmapp som jag hade med. Då började en person prata med mig, senare visade det sig att han hetter Per.
- Jag tror vi ska åt det där hållet. (Pär)
- Ska du också rycka in eller? (Jag)
- Ja, jag tror vi ska gå åt det där hållet och sen svänga vänster. (Pär)
- Varför tor du det? (Jag)
- Nä, jag läste på kartan och så kollade jag på järnvägsspåren här och då borde det vara ditåt. (Pär)
- Mmm, jah eh... (Jag)
Vi gick i kanske 10 minuter, för mig så skulle det nog tagit 15 minuter egentligen men Pär var en bjässe som var 1.90 lång och vägde 110 kg så han tog stora steg.
När vi hade hittat ingången så gick vi in och det visade sig vara en gympa sal som vi kom in i. Det satt redan ett antal personer där inne på en bänk. Man fick lämna sitt papper och så skrev de in en, efter det fick man gå runt till olika stationer och hämta ut saker och prova hjälmar.
Det tog kanske 15 minuter innan jag också satt där på bänken med ett liggunderlag, ett spritkök, en termos och papper att läsa igenom. De bad oss att läsa igenom pappret, men det var lättare sagt än gjort för jag hann knappt titta på det innan det bad oss att ställa upp på led så vi kunde gå till logementen, det är vad millitärer kallar rum. De har ganska roliga ord för saker, till exempel så säger de gott istället för bra och det fick mig att bli ganska förrvirrad innan jag hade listat ut det. Jag undrade vad det var de sprang omkring och tuggade på medans vi gjorde övningar hela tiden.
Vi kom upp till logementen och så skulle vi leta upp vårat logement. Pär och de andra skulle alla in i samma rum, men det skulle inte jag. Jag gick fram och tillbaka och letade efter mitt namn och mitt nummer, 11 - 3 - 29, men jag kunde inte hitta det. Efter några minuter så frågade jag nån som stod där och såg barsk ut. Han letade med bestämdhet i flera minuter innan han började vekna. Men när han sen hittade mitt logement, som låg intill putsrummet lång bort ifrån resten, så bestämde han sig för att visa auktoritet genom att gapa "Samtliga uppställning i korridoren" för full hals så att alla ska komma rusande och förvirrande men det ända som hände var att en snubbe kom utstapplandes ifrån ett av logementen och sa "Ehh, jag tror de andra gick och åt eller nå.." Lite pinsamt för den serganten tänkte jag. När jag hadde hivat in min packning i mitt rum så drog jag iväg och hämtade min urtustning, däribland fanns min uniform, regnkläder, 3 par skor, underkläder och sängkläder, m.m. Det vägde nog ett antal kilon. När jag hade släpat upp det de fyra våningarna de skulle så gick jag och åt. För att vara ärlig så lyckades jag inte riktigt med placeringen för att äta de första dagarna. Jag hade bestämmt mig för att sätta mig där det fanns många personer. Jag såg ett långbord med civilklädda och jag tänkte att de var sånna som också precis hade ryckt in. Det visade sig att jag hade rätt. Det enda jag hade glömt var att jag hade klätt mig i min uniform, så de trodde att jag var någon sorts militär så de vågade knappt prata med mig.
Men jag skrapade bort den smutsiga känslan jag hade fått under lunchen och så gick jag tillbaka till mitt logement. Där hittade jag den första personen jag skulle bo med. Det visade sig vara en tjej, jag vill inte vara fördomsfull eller så men jag hade förväntat mig tre snubbar som skulle snacka öl och dra fräckisar. Nu skulle min pluttis kanske bli lite sur också. Men det visade sig att hon inte var så tjejig så det var lungt.
Efter nån timme när jag satt där och läste så jag blev helt uttråkad och jag bara önskade att nått roligt skulle hända. I det ögonblicket så for dörren upp i en smäll (okej, så dramatiskt var det väll inte men ändå) och inflygande kom Markus, han snacka fort som tusan och var rejält rolig, för att minnas hans namn så tänkte jag knarkus Marcus för att han var så hyperaktiv.
Sist men inte minst så kom det en bjässe som hette Fredrik, för att minnas hans namn tänkte jag på nån som är fred rik d.v.s han vill inte bråka och ingen vill bråka med han. Ja just det, för att minnas tjejen, som hette sara så tänkte jag på att hon var ganska petig och visade hur det ska vara och säger "Så rå?" som låter ungifär som Sara.
Förtom att vårat logement är långt ifrån resten så har vi det väldigt bra.
Nu hinner jag inte skriva mer, jag får fylla i de resterande 9 dagarna senare om jag orkar.
De säger att en bild säger mer än 1000 ord, nu har jag tyvärr ingen bild så jag får börja jobba på de där orden.
Vi kan börja med inryckningsdagen.
Jag vaknade runt sju på morgonen av att konduktören kom in i min vagn och sa till mig att vi skulle vara framme i alvesta efter 30 minuter, jag skulle byta tåg där. Jag drog på mig kläderna och funderade på att ställa mobillarm så att jag inte skulle somna och försova mig. Innan jag hann sträcka mig efter mobilen så var jag redan djupt inne i drömmarnas värld. Jag vaknade till och kisade ut fenom fönstret och märkte till min stora förvåning att tåget stod still, efter några sekunder av förundran så drog jag på mig mina sandaler, ryckte tag i väskan och sprang ut. Tåget gick inte mer än tio sekunder efter att jag hade hunnit ut. Av nån anledning så känns det som om det har hänt mig förut, jag kan bara inte komma på när. Så med flytet i behåll så gick jag in i tågstationen för att läsa min tidning och vänta på nästa tåg.
Efter kanske 15 minuter av läsning om spelidés stölder så utropar de att tåget snart kommer inrullandes. Jag gick ut på perrongen och stälde mig i skuggan, för det gjorde för ont att stå i solen med min solbränna. När tåget kom så blev jag mäckta förvirrad. De sa nått om att tåget som går till karlskrona var inställt, så jag stod där och tittade på folket som gick in i tåget. Om de såg unga eller förrvirrade ut, men till min besvikelse så gjorde de inte det. Jag drog till med en chansning och hoppade in i tåget.
Efter att tåget hade gått och jag hade stått och tittat på en tågtabell, en sån som de har för spårvagnar, i 5 - 10 minuter så trodde jag mig ha gjort rätt. Problemet låg i att tåget inte gick förbi karlskorna, men det sa att vi skulle hoppa av tåget i emmaboda och så skulle ett annat tåg hämta oss där.
Efter nån timme så hoppade jag väll av där då och så ställde jag mig i skuggan och väntade på nästa tåg. Efter några minuter så sa en osympatisk kvinnoröst "Tåget till Karlskrona har blivit inställt, vi vet förnärvarande inte vad vi ska ersätta det med". Det var allt hon sa, så jag stod där mitt i ingenstans utan nått tåg på väg och inte nån jag känner på 100 mil. Jag började bli ganska förrvirrad, som tur var så var det nån halvmullig bussfarbror som ropeade nått och alla på perrongen började gå mot honom. När jag kom närabussen så stod det ersättnings buss, det lungnade mig en aning. Vi kom fram till Karlskrona någon timme senare. Jag gick ut ur bussen och gick fram till ännu en informationskarta som jag knappt kunde läsa. Efter noga begrundning av kartan så fattade jag fortfarande ingen ting, så jag tog fram kartan i ur min inryckningsmapp som jag hade med. Då började en person prata med mig, senare visade det sig att han hetter Per.
- Jag tror vi ska åt det där hållet. (Pär)
- Ska du också rycka in eller? (Jag)
- Ja, jag tror vi ska gå åt det där hållet och sen svänga vänster. (Pär)
- Varför tor du det? (Jag)
- Nä, jag läste på kartan och så kollade jag på järnvägsspåren här och då borde det vara ditåt. (Pär)
- Mmm, jah eh... (Jag)
Vi gick i kanske 10 minuter, för mig så skulle det nog tagit 15 minuter egentligen men Pär var en bjässe som var 1.90 lång och vägde 110 kg så han tog stora steg.
När vi hade hittat ingången så gick vi in och det visade sig vara en gympa sal som vi kom in i. Det satt redan ett antal personer där inne på en bänk. Man fick lämna sitt papper och så skrev de in en, efter det fick man gå runt till olika stationer och hämta ut saker och prova hjälmar.
Det tog kanske 15 minuter innan jag också satt där på bänken med ett liggunderlag, ett spritkök, en termos och papper att läsa igenom. De bad oss att läsa igenom pappret, men det var lättare sagt än gjort för jag hann knappt titta på det innan det bad oss att ställa upp på led så vi kunde gå till logementen, det är vad millitärer kallar rum. De har ganska roliga ord för saker, till exempel så säger de gott istället för bra och det fick mig att bli ganska förrvirrad innan jag hade listat ut det. Jag undrade vad det var de sprang omkring och tuggade på medans vi gjorde övningar hela tiden.
Vi kom upp till logementen och så skulle vi leta upp vårat logement. Pär och de andra skulle alla in i samma rum, men det skulle inte jag. Jag gick fram och tillbaka och letade efter mitt namn och mitt nummer, 11 - 3 - 29, men jag kunde inte hitta det. Efter några minuter så frågade jag nån som stod där och såg barsk ut. Han letade med bestämdhet i flera minuter innan han började vekna. Men när han sen hittade mitt logement, som låg intill putsrummet lång bort ifrån resten, så bestämde han sig för att visa auktoritet genom att gapa "Samtliga uppställning i korridoren" för full hals så att alla ska komma rusande och förvirrande men det ända som hände var att en snubbe kom utstapplandes ifrån ett av logementen och sa "Ehh, jag tror de andra gick och åt eller nå.." Lite pinsamt för den serganten tänkte jag. När jag hadde hivat in min packning i mitt rum så drog jag iväg och hämtade min urtustning, däribland fanns min uniform, regnkläder, 3 par skor, underkläder och sängkläder, m.m. Det vägde nog ett antal kilon. När jag hade släpat upp det de fyra våningarna de skulle så gick jag och åt. För att vara ärlig så lyckades jag inte riktigt med placeringen för att äta de första dagarna. Jag hade bestämmt mig för att sätta mig där det fanns många personer. Jag såg ett långbord med civilklädda och jag tänkte att de var sånna som också precis hade ryckt in. Det visade sig att jag hade rätt. Det enda jag hade glömt var att jag hade klätt mig i min uniform, så de trodde att jag var någon sorts militär så de vågade knappt prata med mig.
Men jag skrapade bort den smutsiga känslan jag hade fått under lunchen och så gick jag tillbaka till mitt logement. Där hittade jag den första personen jag skulle bo med. Det visade sig vara en tjej, jag vill inte vara fördomsfull eller så men jag hade förväntat mig tre snubbar som skulle snacka öl och dra fräckisar. Nu skulle min pluttis kanske bli lite sur också. Men det visade sig att hon inte var så tjejig så det var lungt.
Efter nån timme när jag satt där och läste så jag blev helt uttråkad och jag bara önskade att nått roligt skulle hända. I det ögonblicket så for dörren upp i en smäll (okej, så dramatiskt var det väll inte men ändå) och inflygande kom Markus, han snacka fort som tusan och var rejält rolig, för att minnas hans namn så tänkte jag knarkus Marcus för att han var så hyperaktiv.
Sist men inte minst så kom det en bjässe som hette Fredrik, för att minnas hans namn tänkte jag på nån som är fred rik d.v.s han vill inte bråka och ingen vill bråka med han. Ja just det, för att minnas tjejen, som hette sara så tänkte jag på att hon var ganska petig och visade hur det ska vara och säger "Så rå?" som låter ungifär som Sara.
Förtom att vårat logement är långt ifrån resten så har vi det väldigt bra.
Nu hinner jag inte skriva mer, jag får fylla i de resterande 9 dagarna senare om jag orkar.
